Om göteborgsk kulturpolitik i Frihetssmedjan:
Nu står det klart vilket konstverk som ska pryda Västlänkens planerade station i Göteborg – en person, livstidsanställd med uppdraget att hänga på stationen och göra lite som hen vill.
Jag stöter på sådana ganska ofta i Stockholms innerstad, med skillnaden att de inte får någon lön och att den sociala eliten hänvisar till dem som ”a-lagare” eller ”uteliggare”, snarare än ”konstprojekt”. Men det här kan bli spännande. Det var trots allt ett tag sedan vi sist hade människozoon i Europa och även i Sverige.
Några danskar som tittar på japanska barn som är utställda på zoologiska trädgården i Köpenhamn. Foto ur boken Menneskeudstilling – fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli.
Hela konstprojektet får såklart många att cringea, kanske speciellt de av oss som har den tokiga idén att skattepengar ska användas försiktigt. Om vi någonsin ska återinföra det övervintrade skämtet om att något är ett stort konstfackprojekt är det nog nu det gäller – den själva definitionen av bisarr, skattefinansierad konst som gått för långt.
Johny Lindberg som satt i den beslutande juryn säger till SVT att han ”tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag”. På någon nivå känner jag att en jurymedlem med 28 miljoner att leka med borde göra mer än att ”tro” att något är syftet. På en annan nivå förstår jag grejen med att inte rakt ut vilja erkänna att syftet är så vänsterpolitiskt som det kan bli.
Samtidigt är konst subjektivt, och ingen kan berätta för någon annan vad den ska få dem att känna eller tro. Jag älskar konst, och speciellt konst som faller inom hånade paraplybegrepp som ”postmodern” (märkbart för de som läst min bok ”Home”). Det är sådan konst som när den finansieras av staten väcker debatt om huruvida det verkligen ens är konst.
Svaret, som även utgör problemet, är att det inte finns ”riktig” och ”oriktig” konst. Och om vi nu ska ha skattefinansierad konst, varför ska det vara just den du gillar och inte den jag gillar? Jag gillar faktiskt Västlänkens planerade konstprojekt, och hoppas det exekveras på rätt sätt och inte blir märkbart politiskt. Kultur av slaget jag älskar – diffus och med kvadrupelmeningar som kan tolkas lite som man vill.
Men jag fattar att andra inte gillar det, och jag vill tvinga på er min konst lika lite som jag vill att ni tvingar på mig er. Jag accepterar att om jag vill ha ett människozoo får jag allt finansiera det själv.
Det pratas ständigt om hur konst och kultur inte ska politiseras, och jag håller med. Problemet är att det automatiskt politiseras när det ingår i en skattefinansierad budget, och då blir enda sättet att ändra den offentliga kulturen på att välja nya politiker.
Och ska jag verkligen rösta på parti efter vilka som ställer sig starkast för Georg Baselitz?
Veckans plus: Min fantastiska redaktör Telason Getachew gick till sist med på att ge mig plus- och minuslistor, och allt jag behövde göra var att kalla honom ”fantastisk redaktör” i slutet av en krönika.
Veckans minus: SvDs John Sjögren är den första svenska debattören som jag sett beskylla #MeToo på porr – men kom igen, vi visste ju att det skulle hända förr eller senare. Alexander Dominici gjorde en fantastisk take-down så jag slapp.
